Låt mig vara lycklig...

Ja snälla, låt mig vara så här lycklig...länge.
Jag tycker faktiskt att jag förtjänar det.

Det som hände har jag inte ens kunnat föreställa mig.
En perfekt kväll och natt.
Jag fick Honom, jaaa Honom.
Det blir nog inge mer, men efter 6 månader av prat och lära känna varandra så hände det äntligen.

Kyssarna jag fick var sensuella, ömma och underbara.
Låter kanske fjantigt och töntigt men det var så perfekt.
Bättre än jag någonsin kunnat drömma om.
Just det ögonblicket har jag drömt om, många gånger, men inget har ens kommit i närheten av hur perfekt det var.

Jag vet inte om det kanske hade varit bättre att inte veta hur det kunde vara med Honom, men jag skulle inte heller vilja byta bort den natten mot någonting, verkligen ingenting.
Så många komplimanger, inget var pinsamt, det var som om att vi hade umgåtts i 6 månader och sedan tog det steget, men så mycket mer spännande och känsloladdat.
Jag vill tro (och tror) att han tycker om mig.
Men tidpunkten kunde inte vara mer fel.
Han vill inte ha flickvän, jag måste ordna upp mitt liv, han bor i Linköping och jobbar veckor i streck på olika orter i Sverige, jag vill åka till Irland i 6 månader så det gör ont i mig...
Just not the right time.

Varje gång jag tänker på det som hänt så gör min mage kullerbyttor...
När jag tänker på hans leende, hans busiga drag, hans sätt att se på mig och på alla komlmanger så värker det i hela mig efter Honom.
Man kan nog ganska lugnt påstå att jag e fast, fast i någon som det inte gör någon nytta att vara fast i.
Men...jag vet att det jag mest tycker om hos Honom är hans personlighet.
Han har en underbar personlighet som klickar så bra med min så det ibland är skrämmande.
Och nu fick jag äntligen SE när han säger de uttryck som jag älskar och så väl känner igen.
Vi känner varandra så bra och tycker om varann men det kommer i alla fall inte att bli vi.
Det är sorgligt men accepterat.

Det här var säkert ett tråkigt inlägg för er, men jag ville skriva av mig.
Så om ni möter mig och jag går med ett stort leende på läpparna så vet ni varför.
Och snälla, låt mig ha det.

Just nu ÄR jag verkligen bara...lycklig.

I need proof

Hallålådär.

Idag är faktiskt en helt ok dag på Persgårdsväg i Borlänge.
Kan bero på att jag inte haft så mycket kontakt med den äldre delen av familjen.

Idag kände jag att jag hade träningsvärk i benen efter att jag gått så mycket.
Kan ju inte träna för jag stukade foten för snart tre veckor sedan. Känns som att den borde läka snart.
Men istället så går jag ungefär 1-1,5 mil/dag. Vill inte gå upp de kilon som jag gått ner.
Har kommit på att de finns så många anledningar till att det skulle vara fantstiskt bra för mig att flytta hemifrån. Det är inte bara s jag slipper allt tjat, gnat och misär utan för att då får jag dessutom laga min egen mat och äta mycket mer nyttigt än vad jag försöker med nu.
Erika bakade världens godaste och nyttigaste bröd idag. Fullkorns bröd som är mjukt och som man får i sig allt man behöver av.
Seriöst det godaste bröd jag någonsin smakat.
Hur ofta kan man säga så om något som är nyttigt?
Alla som känner mig vet ju hur mycket jag tycker om sallad och allt sådant nyttigt;)
Anx har väl fått i mig sallad för den var faktiskt god, men det är väl inget jag lagar till själv direkt.
Det kommer det absolut bli ändring på när jag flyttar hemifrån.
Finns inget jag vill mer just nu kan jag lova!
GE MIG ETT JOBB!!!!

Sen är det ju det här med att folk säger att jag kan ringa när jag är ledsen...
Ni vet att ni är kassa på att höra av er och ja, vad ska jag säga, ini vet ju om det men...
Det är en av anledningarna till att jag blir så ledsen ibland.
Och då känner jag inte direkt att jag vill ringa till någon av er och gråta över det.
Sen har jag blivit en sådan person som inte säger något medans jag är ledsen utan det säger jag efteråt.
Vill inte belasta någon eller tråka ut någon med mina bekymmer när ni är glada och på bra humör.
That´s not me anymore.
Jag håller det inom mig, ni vet mycket men det finns så mycket mer.
Som sagt. jag vet att ni finns där, men... Jag börjar bli trött på att engagera mig.
Ni har mer att göra än vad jag har men någonstans så borde det väl ligga en tanke på mig?
Känns som om att om jag inte hörde av mig så skulle vi tappa kontakten helt.
Det är det som hindrar mig från att inte ringa alls.
Ring en signal så ringer jag upp, jag kan ringa hur mycket somhelst i princip, men då vet jag iaf att NI vill prata med MIG.

Nu blev det mycket gnäll men jag behövde skriva av mig.

Sen så är det en person som utnyttjat mig så fruktansvärt som jag inte kommer kunna förlåta, hur mycket vi än gått igenom.
Nu har det gått för långt.
Så säger jag ganska ofta om denna person men nu har jag fått nog!
Jag behöver inte så falska kompisar som tror att de bara kan trampa på mig när de inte behöver mig längre.
Enough is enough.
Till och med jag får nog nån gång.
Så nästa gång kan du ta dina problem nån annanstans, men jag vet ett till ställe dit du inte kommer kunna gå så länge till om du inte skärper dig.
But we are through... 11 år eller inte.

Iiiinte tupolevs?

-Och då röstar tant på...
-Nazizterna!

Jag är blond, jag är tjock jag är koooooonstig.

Hur ska vi göra nu??
Ja Hans, JAG VET INTE.
Är som en gris som skriker.

Kan man göra annat än älska robert gustafsson? och johan ulvesson var med där på slutet.


Friends?

Nu har jag skrivit av mig, vet inte om någon hann läsa.
Hann ni det så... ja vad kan jag göra?
Hann ni inte så.. så ä det oxå så.


Babysteps...

Japp, jag tar verkligen babysteps.
Jag e så glad över att jag varit rökfri i 17 timmar nu.
Det är rekord för att vara mig...
Är så rädd att jag ska misslyckas, men det tror jag faktiskt inte.
Även fast mina "vänner" uttryckt sina tvivel.
Det tackar jag för.
Har aldrig försökt sluta röka förut så misslyckas jag behöver jag inte skämmas...
Men i min värld så går det verkligen inte, jag SKA SKA SKA SKA klara det här.
Beach 2006!

Tack för alla uppmuntrande ord på min blogg, jag blir så jävla glad kan jag lova!!

Nej nu ska jag njuta av mitt icke-räkande nya liv.

Ciao!

Babysteps...

Japp, jag tar verkligen babysteps.
Jag e så glad över att jag varit rökfri i 17 timmar nu.
Det är rekord för att vara mig...
Är så rädd att jag ska misslyckas, men det tror jag faktiskt inte.
Även fast mina "vänner" uttryckt sina tvivel.
Det tackar jag för.
Har aldrig försökt sluta röka förut så misslyckas jag behöver jag inte skämmas...
Men i min värld så går det verkligen inte, jag SKA SKA SKA SKA klara det här.
Beach 2006!

Tack för alla uppmuntrande ord på min blogg, jag blir så jävla glad kan jag lova!!

Nej nu ska jag njuta av mitt icke-räkande nya liv.

Ciao!