Låt mig vara lycklig...
Ja snälla, låt mig vara så här lycklig...länge.
Jag tycker faktiskt att jag förtjänar det.
Det som hände har jag inte ens kunnat föreställa mig.
En perfekt kväll och natt.
Jag fick Honom, jaaa Honom.
Det blir nog inge mer, men efter 6 månader av prat och lära känna varandra så hände det äntligen.
Kyssarna jag fick var sensuella, ömma och underbara.
Låter kanske fjantigt och töntigt men det var så perfekt.
Bättre än jag någonsin kunnat drömma om.
Just det ögonblicket har jag drömt om, många gånger, men inget har ens kommit i närheten av hur perfekt det var.
Jag vet inte om det kanske hade varit bättre att inte veta hur det kunde vara med Honom, men jag skulle inte heller vilja byta bort den natten mot någonting, verkligen ingenting.
Så många komplimanger, inget var pinsamt, det var som om att vi hade umgåtts i 6 månader och sedan tog det steget, men så mycket mer spännande och känsloladdat.
Jag vill tro (och tror) att han tycker om mig.
Men tidpunkten kunde inte vara mer fel.
Han vill inte ha flickvän, jag måste ordna upp mitt liv, han bor i Linköping och jobbar veckor i streck på olika orter i Sverige, jag vill åka till Irland i 6 månader så det gör ont i mig...
Just not the right time.
Varje gång jag tänker på det som hänt så gör min mage kullerbyttor...
När jag tänker på hans leende, hans busiga drag, hans sätt att se på mig och på alla komlmanger så värker det i hela mig efter Honom.
Man kan nog ganska lugnt påstå att jag e fast, fast i någon som det inte gör någon nytta att vara fast i.
Men...jag vet att det jag mest tycker om hos Honom är hans personlighet.
Han har en underbar personlighet som klickar så bra med min så det ibland är skrämmande.
Och nu fick jag äntligen SE när han säger de uttryck som jag älskar och så väl känner igen.
Vi känner varandra så bra och tycker om varann men det kommer i alla fall inte att bli vi.
Det är sorgligt men accepterat.
Det här var säkert ett tråkigt inlägg för er, men jag ville skriva av mig.
Så om ni möter mig och jag går med ett stort leende på läpparna så vet ni varför.
Och snälla, låt mig ha det.
Just nu ÄR jag verkligen bara...lycklig.
Jag tycker faktiskt att jag förtjänar det.
Det som hände har jag inte ens kunnat föreställa mig.
En perfekt kväll och natt.
Jag fick Honom, jaaa Honom.
Det blir nog inge mer, men efter 6 månader av prat och lära känna varandra så hände det äntligen.
Kyssarna jag fick var sensuella, ömma och underbara.
Låter kanske fjantigt och töntigt men det var så perfekt.
Bättre än jag någonsin kunnat drömma om.
Just det ögonblicket har jag drömt om, många gånger, men inget har ens kommit i närheten av hur perfekt det var.
Jag vet inte om det kanske hade varit bättre att inte veta hur det kunde vara med Honom, men jag skulle inte heller vilja byta bort den natten mot någonting, verkligen ingenting.
Så många komplimanger, inget var pinsamt, det var som om att vi hade umgåtts i 6 månader och sedan tog det steget, men så mycket mer spännande och känsloladdat.
Jag vill tro (och tror) att han tycker om mig.
Men tidpunkten kunde inte vara mer fel.
Han vill inte ha flickvän, jag måste ordna upp mitt liv, han bor i Linköping och jobbar veckor i streck på olika orter i Sverige, jag vill åka till Irland i 6 månader så det gör ont i mig...
Just not the right time.
Varje gång jag tänker på det som hänt så gör min mage kullerbyttor...
När jag tänker på hans leende, hans busiga drag, hans sätt att se på mig och på alla komlmanger så värker det i hela mig efter Honom.
Man kan nog ganska lugnt påstå att jag e fast, fast i någon som det inte gör någon nytta att vara fast i.
Men...jag vet att det jag mest tycker om hos Honom är hans personlighet.
Han har en underbar personlighet som klickar så bra med min så det ibland är skrämmande.
Och nu fick jag äntligen SE när han säger de uttryck som jag älskar och så väl känner igen.
Vi känner varandra så bra och tycker om varann men det kommer i alla fall inte att bli vi.
Det är sorgligt men accepterat.
Det här var säkert ett tråkigt inlägg för er, men jag ville skriva av mig.
Så om ni möter mig och jag går med ett stort leende på läpparna så vet ni varför.
Och snälla, låt mig ha det.
Just nu ÄR jag verkligen bara...lycklig.
Kommentarer
Trackback